Som jag har sagt tidigare så är det lite jobbigt just nu och jag har kommit fram att det är sjukt att det ska vara så jäkla svårt att se sig själv som vacker att det ska vara så sjuk svårt för mig att känna att jag är tillräckligt, att jag duger precis som jag är.

Jag har så länge jag kan minnas alltid klankat ner på mig själv, aldrig känt att tusan fan vad fin jag är idag! Jag har aldrig heller varit nöjd med mina betyg, trots att mina föräldrar under hela min uppväxt har präntat in i mig att så länge jag gör mitt bästa så kan jag inte göra bättre, får jag ett G på prov så är det ett bevis på att jag räcker till att jag har fixat det och ALLT annat är en bonus. Fick jag ett MVG på  ett prov kan jag vara nöjd över det i 3 sekunder sedan kommer besvikelsen över att jag kanske inte var tillräckligt nära fullpott.

Det var samma sak under den tid jag spelade innebandy! Jag har aldrig varit någon stjärna i lagen eller på något sätt haft en fantastisk spelförståelse. Men dom där gångerna när jag äntligen fick göra mål så var man ju såklart glad över det, men jag tänkte alltid på vad alla andra skulle tycka, nä nu skäms dom säkert över hur otroligt fult de där målet var eller att det inte var min förtjänst.

Jag har heller aldrig varit särskilt populär. När jag var yngre hade jag en bästa kompis som jag verkligen såg upp till! Hon var allt som jag inte var och i mina försök till att efterlikna hennes självförtroende och hennes utstrålning var jag inte alls speciellt vacker, för det var inte alls så det skulle vara, jag var ju inte det där som gjord henne vacker, jag var ju faktiskt jag.

Dagen då man växer ifrån varandra kommer ju alltid förr eller senare. För henne kom den tidigare än för mig. Sättet som det kom fram på var ju inte alls det mest smickrande för mig, jag fick höra otroligt dumma saker som hon sa om mig till mig. Att höra de sakerna ifrån den som faktiskt kände mig nästan mer än vad jag själv gjorde kunde ju inte betyda annat än att det var sant. Jag sög såklart åt mig som en svamp av hennes ord och jag tror att det var då allt det negativa emot mig själv började byggas upp, jag ville ju också betyda något för någon.

Det var liksom bara för mig att tacka och ta emot och plötsligt stod jag där ensammare än någonsin! Med tiden förändrades allt detta och jag fick världen bästa kompisar som jag har kvar än idag, i vått och torrt ur den händelse. Men hon och jag blev aldrig dom kompisarna vi var. Trots detta har jag många fina minnen med henne efter allt det som hände, även tråkiga. Idag vet jag att vi inte är på samma plats som då, men jag hoppas att du vet hur mycket du verkligen har betytt för mig och jag önskar dig det bästa!



Samma sak var det med pojkarna! herregud att det skulle kännas så mycket och man tog åt sig så mycket om allt som sas, det var ju såklart att något var fel på mig för alla andra har ju förhållanden. Så när bekräftelsen för första gången kom tog jag vad som helst, tyvärr så var det inte den bekräftelse jag behövde utan snarare tvärt om jag bröts ner totalt vart kär i känslan av att någon sa så fina saker till mig och gav bort mig i tro om att det är såhär det ska vara. Jag ber till gudarna om att ingen ska behöva förstöras så mentalt som jag utsatte mig för att bli. 

Detta sitter kvar än idag, jag skyller på mig själv för jag utsatte mig för det jag gjorde. skyller på mig själv för att jag inte gjorde det jag borde gjort.


Men trots allt detta måste jag ju göra något bra och på något sätt räcker jag ju ändå till. För annars skulle jag ju inte stå här idag, med ett arbete på världen största och stressigaste restaurangkedja sedan 1,3 år tillbaka, påväg på en arbetsintervju imorgon. Med tillräckliga betyg i skolan, en familj som behöver och älskar mig, massor av fantastiska vänner, körkort, tar snart studenten och är näst intill garanterad jobb då jag går ut skolan och sist men inte minst står jag här med en Mikael sedan 2år 1månad och 12dagar tillbaka, för att förtjäna honom så måste jag ju trots allt räcka till!



Det spelar ingen roll hur många som hatar mig för jag kommer alltid att vara älskad av fler!

PS Förlåt mig för den otroligt långa texten, men den sprutade bara ur mina fingrar när jag började skriva, jag har nog hållit detta inom mig alldelens för länge!

För att förtydliga så är detta så som jag ser på mig själv och inte ens nästan så som jag ser på andra!